Det är konstigt det där med vad man använder som inspiration.

Innan jag utbildade mig till sjuksköterska och under utbildningen satt jag och glodde på ER (Cityakuten) mest hela tiden. Jag spolade förbi relationerna, sexet och allt personligt som karaktärerna i serien råkade ut för. Och såg bara akutfallen, blodet och operationerna. Tog bort svernska subtitles och försökte lära mig de engelska fackuttrycken. "More O-neg on the rapid infuser!" låter lite coolare. ER var coolt. ER hade riktiga läkare som var med och skrev manus. Visst visste jag att Greys Anatomy fanns men där var det bara relationer hit och dit, och de lyckades inget vidare bra med att få livet på Seattle Grey´s Hospital att vara som i verkligheten.

Men nu.

Nu när jag jobbar med det där varje dag, på en akutmottagning i Norge, så har behovet för blodiga operationer och sladdande ambulanser helt uteblivit. Det krävs ju en sjukhusmiljö för att rama in storyn såklart, men nu ligger det stora intresset framförallt i relationer, sex, otrohet och bråk. Love it! Det man inte har i livet får man bevittna på tv.

Av den anledningen kanske det är ett misstag att ta med sig massa romaner om segling till jordenruntseglingen. Det blir väl inte lika intressant att läsa när man väl är mitt uppe i det. Jag får helt enkelt ta med mig böcker om folk som lever helt vardagliga liv. Så att jag kan drömma mig bort från en värld av stulna utombordare, rostiga skrov och solskyddsfaktor 50.

Så får det bli.

Lång bloggpaus har det varit. Blev inkallad på min sista dag till chefen i juni som på säkerhetschefens uppdrag (hon blev tyvärr "sjuk") fick presentera det olämpliga i att ha en blogg där jag skriver om patientfall (att det inte var ett brott mot tystnadsplikten eftersom jag bytt ut känsliga uppgifter var liksom irrelevant), att jag skrev om att jag ville till Norge eftersom lönen var dålig i Sverige (det "sänkte förtroendet" för den svenska  sjukvården), och för att jag exempelvis tog kort inne i en offentlig hiss på sjukhuset (där hade hon i för sig ingen förklaring till varför det var olämpligt…).

Sist jag kollade så kan jag erinra mig en lagstadgad yttrandefrihet i den offentliga sektor jag jobbade inom, men för att komma runt det så var det mest det "moraliska" i att skriva som jag gjorde som bekymrade.

Nåja. Nu har jag repat mig.

Och sedan augusti har jag jobbat i Norge för Dedicare (nöjd med lön och arbetsvillkor), och sedan på en akutmottagning där jag har fått ett vikariat till sista april. Trivs hur bra som helst i Norge. Trevliga människor, bra standard, men framförallt: jag får ut mer än den dubbla lönen. Istället för runt 17 000 efter skatt blir det nu ungefär 38 000 svenska kronor för en 40-timmarsvecka. Och trampar jag nu på onda landstingstår så får de faktiskt tåla det. Erbjuds vi sjuksköterskor bättre lön för högskoleutbildning och stort ansvar så åker vi inte till Norge, så funkar det.

Men det som nu är på tapeten är en jordenruntsegling. Nu börjar det närma sig. I augusti 2012 planerar vi att kasta loss. Båten håller på att inhandlas och pengar sparas. En separat hemsida om planeringen inför och genomförandet av denna resa som beräknas ta två år kommer snart.

Det blir Dedicare. Egentligen finns ingen riktigt stor anledning, bara känsla. Och liiite högre lön. Dessutom har jag ingen fast tjänst vilket innebär att jag inte har någon uppsägningstid. Och utan uppsägningstid kan jag ju byta om jag inte skulle vara nöjd. Skönt att vara uppskattad och få betalt för allt slit till skillnad från i Sverige.

Häromdagen arbetade en kollega sin sista dag. Han ska också till Norge. Alla ska till Norge these days. Under de mer avslappnade helgronderna berättar läkarna bekymrat att alla bra, erfarna sjuksköterskor slutar på löpande band. Att kontinuiteten måste behållas. Att det ska betalas en skälig lön. Att personalen måste känna sig uppskattad och utmanad nog att stanna. Mycket kan lösas av prat, men inte just detta. Och i dagar som dessa när sophämtare strejkar för högre lön trots ett medelsnitt på 34 000 kr känns det rätt hårt. Min grundlön är 21 500 efter 2 år i yrket. Men som Jakob säger, det är kanske inte sophämtarna som har hög lön, utan vi sjuksköterskor som har låg.

När en avdelning inte kan locka sjuksköterskor så höjer man inte lönen, utan skiter helt enkelt i att besätta tjänsterna.
Norge – here I come.

Och om en månad slutar jag på sjukhuset här i Sverige. Det känns bra, skönt att få dra vidare. Det finns ju alltid mer att lära sig inom neurologi, men jag blir lite instängd av att jobba för länge på samma ställe. Vill vidare, lära nytt, se något annat. Och det nya kanske inte alltid är bättre än det gamla, men då har man i alla fall provat.

Så har jag äntligen fått ändan ur och sökt jobb som sykepleier (sjuksköterska) i Norge, närmare bestämt Oslo. Planen är att stanna i ca 7 månader eller så länge det krävs för att spara ihop 250 000 svenska kronor. Dedicare har jag redan varit i kontakt med och har koll på deras löner och villkor, men på Adeccos hemsida la jag upp en kort CV föregående natt. Idag ringde en hurtig norska och gjorde en "screening-intervju" där hon frågade när jag ville jobba, var jag ville jobba, varför och hur jag ville bo. Jag sa att jag skulle kolla runt lite bland de andra bemanningsföretagen och återkomma. Om jag ville arbeta för dem så skulle jag skicka in norsk auktorisation och medverka vid en större telefonintervju.

Den stora skillnaden mellan Adecco och Dedicare verkar vara att med Adecco får man högre OB, och med Dedicare högre övertidsersättning. Båda betalar resa och boende, men Adecco verkar ha lite fler pass att välja på.
Det finns ju andra bemanningsföretag som hyr ut sjuksköterskor i Norge, men det känns lite tryggare att vara anställd av ett stort och känt företag. Det verkar lite lurigt med lönerna också; vissa bakar in semesterersättningen i timlönen och man får kolla om de uppger lönen i norska eller svenska kronor.

Det känns lite läskigt att åka till Norge, trots att jag känner mig rätt säker på jobbet och olika inriktningar inom sjukvården. Är särskilt osäker på hur det kommer gå med språket, men intervjun med kontaktpersonen på Adecco gick ju i alla fall bra.

Och så blev det Akutmedicin, 9 hp. Streamade distansföreläsningar is the shit. Jag ser på föreläsningen när jag vill, var jag vill, och jag kan pausa när jag vill. Och, det bästa: jag kan spola förbi avsnitt där föreläsaren kanske pratar lite för mycket om onödiga saker.

Recension såhär långt: Det är jättekul! Jag har fått svar på saker jag funderat på och lärt mig sånt som jag inte visste att jag ville få svar på.
Akutmedicin – rekommenderas varmt.
5 av 5 toasters.

1 juni börjar jag nya jobbet. Kommer bli kul, och jag är lite nervös, men just nu ser jag mest fram emot Egypten.