Det är ju inte en fullständig kulturkrock för en svensk att flytta till Norge. Vi är väldigt lika. Men några saker skiljer oss åt, om man ska generalisera lite. Här kommer min topp sex:

1. Dom ÄR gladare och trevligare.
Det är inte bara att dom låter gladare, dom verkar också vara det. Man hälsar på varandra i större utsträckning. Ler oftare. Någon man inte känner börjar prata med en på bussen och önskar t.ex. God jul när man stiger av. De verkar tycka att det mesta är helt greit.
2. Dom älskar bröd.
Brødskiver: det är vad frukost, lunch och eventuellt även middag består av. Norska affärer har stort utbud av bröd och pålägg/olika röror att ha på mackan, som de gärna delar i 2 innan de äter den, speciellt de lite äldre patienterna. Att äta "varm mat" till lunch är ganska konstigt, och det finns bara en mikro på mitt jobb. En mikro, som ska serva alla ca 15 sjuksköterskor och många av akutmottagningens läkare. På en svensk arbetsplats hade det funnits minst 3. Det är bara när det jobbar många svenskar på ett pass som man får stå och vänta på att få mikra sin mat.
3. Åh, deilige friluftsliv!
Även den lataste norrman älskar friluftsliv. De älskar sin natur, sina fjordar och fjäll, de älskar att åka skidor, springa, cykla. När jag känner mig helt slut efter en arbetsdag och det är halvmörkt ute, då är det flera på jobbet som ska ut och åka skidor mitt i veckan. Och inte utförsåkning då, utan på platt mark. Jag kan inte riktigt tänka mig något tråkigare, men det är inte deras inställning. Helt vanliga människor jag jobbar med kommer till jobbet på eftermiddagen efter att ha spenderat 5 timmar på en cykeltävling. Och deras största hjältar är förstås sportprofiler. När de åker på semester åker de inte till Kanarieöarna, utan de hyr en hytte i fjällen.
4. De jobbar mindre.
Vi i Sverige har 40-timmarsvecka. I Norge är standard 35 h, och de är inte så pigga på att jobba övertid. Många norrmän jobbar dessutom 60 eller 80 % av 35 h. Med det sagt, så kan norrmän lätt tro att svenskar är duracellkaniner som gärna jobbar 70-timmarsveckor. Men det beror på det faktum att svenskar som jobbar i Norge i allmänhet kommer enkom för att jobba och tjäna pengar. Ofta är det de sociala, trevliga och hjälpsamma som åker till Norge. Jag har sällan träffat så många hårt arbetande, driftiga svenskar som här.
5. Risgrynsgröten.
Min tradition som jag tror att jag delar med många i Sverige, är att man oftast äter risgrynsgröt till jul. Men i Norge äter man risgrynsgröt som vi äter köttbullar. Hela tiden. Den är billig, och den äts utan mjölk, men med en klick smör i mitten. På en platt tallrik.
6. Svenska språket
Norrmän förstår mycket bättre svenska än vad vi förstår norska. De är uppväxta med svenska filmer, tv-serier och musik. På julaftons kväll visades t.ex. av tradition tre svenska filmer efter varann i norsk tv. Och när norrmän ska försöka visa hur svenska låter betonar de som att vi låter märkvärdiga. Svårt att beskriva i skrift, men tänk dig hur vi härmar en märkvärdig amerikanare och betona varje stavelse, ungefär så.

Nu kan det kanske låta som att jag inte tycker om Norge och norrmän, men det är helt fel. Jag älskar det här landet och människorna som bor här. Vi svenskar skulle kanske må bra av att bo lite mer i hytter på fjället och käka risgrynsgröt med smör.

Det är konstigt det där med vad man använder som inspiration.

Innan jag utbildade mig till sjuksköterska och under utbildningen satt jag och glodde på ER (Cityakuten) mest hela tiden. Jag spolade förbi relationerna, sexet och allt personligt som karaktärerna i serien råkade ut för. Och såg bara akutfallen, blodet och operationerna. Tog bort svernska subtitles och försökte lära mig de engelska fackuttrycken. "More O-neg on the rapid infuser!" låter lite coolare. ER var coolt. ER hade riktiga läkare som var med och skrev manus. Visst visste jag att Greys Anatomy fanns men där var det bara relationer hit och dit, och de lyckades inget vidare bra med att få livet på Seattle Grey´s Hospital att vara som i verkligheten.

Men nu.

Nu när jag jobbar med det där varje dag, på en akutmottagning i Norge, så har behovet för blodiga operationer och sladdande ambulanser helt uteblivit. Det krävs ju en sjukhusmiljö för att rama in storyn såklart, men nu ligger det stora intresset framförallt i relationer, sex, otrohet och bråk. Love it! Det man inte har i livet får man bevittna på tv.

Av den anledningen kanske det är ett misstag att ta med sig massa romaner om segling till jordenruntseglingen. Det blir väl inte lika intressant att läsa när man väl är mitt uppe i det. Jag får helt enkelt ta med mig böcker om folk som lever helt vardagliga liv. Så att jag kan drömma mig bort från en värld av stulna utombordare, rostiga skrov och solskyddsfaktor 50.

Så får det bli.

Jag hade nästan gett upp när jag hittade ”Wilderness medicine” av Paul S. Auerbach. Högsta betyg i nästan alla recensioner. En koloss på fem kilo och mer än 3000 sidor. Första upplagan skrevs på 80-talet. Uppdaterad ungefär vart femte år sedan dess. Senaste upplagan (sjätte) kom ut precis innan jul förra året. Men efter lite forskning fick jag fram att Auerbach till stora delar hade uteslutit läkemedelsdoseringar och puttat in massa annat som inte verkade så användbart, samtidigt som att mycket hamnade på en cd-skiva istället. Eftersom jag inte vill förlita mig på att datorn fungerar när jag eller någon annan skadat sig, så ville jag ha the essentials i en riktig bok istället. Det fick bli den femte upplagan, utgiven 2007.

Nästa problem. Boken kostar över 1500 kr. Så jag önskade mig den i julklapp. Och fick den. Eftersom jag bor i Norge för tillfället så fick stackars Jakob släpa den hit. Och nu är den här. Och jag älskar den! Varje gång jag ska flytta den chockas jag dock över hur tung den här. Jag får lyfta den som när man lyfter en stenbumling. Förhoppningsvis hittar vi en bra plats för den i båten, den fungerar nog i alla fall bra som barlast.

Vissa avsnitt skummar jag igenom, som avsnittet om laviner (känns inte så superrelevant för en jordenruntsegling där medeltemperaturen kommer att ligga vid 30 grader). Andra avsnitt läser jag med stort intresse.

Det jag har lärt mig idag är t.ex. att det viktigaste man kan göra när det kommer en lavin mot en är att varna andra, försöka hinna åt sidan, hålla armarna utsträckta framför ansiktet (för att skapa en större luftficka), och att andas via näsan (för att inte få in snö i munnen som blockerar luftvägarna). Nyttan att försöka ”simma” i en lavin är idag omdiskuterat. Därefter följde fem sidor med en genomgång av spårningsutrustning som jag hoppade över.

Nästa delkapitel är blixtar, i kapitlet Mountain medicine.

Lång bloggpaus har det varit. Blev inkallad på min sista dag till chefen i juni som på säkerhetschefens uppdrag (hon blev tyvärr "sjuk") fick presentera det olämpliga i att ha en blogg där jag skriver om patientfall (att det inte var ett brott mot tystnadsplikten eftersom jag bytt ut känsliga uppgifter var liksom irrelevant), att jag skrev om att jag ville till Norge eftersom lönen var dålig i Sverige (det "sänkte förtroendet" för den svenska  sjukvården), och för att jag exempelvis tog kort inne i en offentlig hiss på sjukhuset (där hade hon i för sig ingen förklaring till varför det var olämpligt…).

Sist jag kollade så kan jag erinra mig en lagstadgad yttrandefrihet i den offentliga sektor jag jobbade inom, men för att komma runt det så var det mest det "moraliska" i att skriva som jag gjorde som bekymrade.

Nåja. Nu har jag repat mig.

Och sedan augusti har jag jobbat i Norge för Dedicare (nöjd med lön och arbetsvillkor), och sedan på en akutmottagning där jag har fått ett vikariat till sista april. Trivs hur bra som helst i Norge. Trevliga människor, bra standard, men framförallt: jag får ut mer än den dubbla lönen. Istället för runt 17 000 efter skatt blir det nu ungefär 38 000 svenska kronor för en 40-timmarsvecka. Och trampar jag nu på onda landstingstår så får de faktiskt tåla det. Erbjuds vi sjuksköterskor bättre lön för högskoleutbildning och stort ansvar så åker vi inte till Norge, så funkar det.

Men det som nu är på tapeten är en jordenruntsegling. Nu börjar det närma sig. I augusti 2012 planerar vi att kasta loss. Båten håller på att inhandlas och pengar sparas. En separat hemsida om planeringen inför och genomförandet av denna resa som beräknas ta två år kommer snart.

Det blir Dedicare. Egentligen finns ingen riktigt stor anledning, bara känsla. Och liiite högre lön. Dessutom har jag ingen fast tjänst vilket innebär att jag inte har någon uppsägningstid. Och utan uppsägningstid kan jag ju byta om jag inte skulle vara nöjd. Skönt att vara uppskattad och få betalt för allt slit till skillnad från i Sverige.

Häromdagen arbetade en kollega sin sista dag. Han ska också till Norge. Alla ska till Norge these days. Under de mer avslappnade helgronderna berättar läkarna bekymrat att alla bra, erfarna sjuksköterskor slutar på löpande band. Att kontinuiteten måste behållas. Att det ska betalas en skälig lön. Att personalen måste känna sig uppskattad och utmanad nog att stanna. Mycket kan lösas av prat, men inte just detta. Och i dagar som dessa när sophämtare strejkar för högre lön trots ett medelsnitt på 34 000 kr känns det rätt hårt. Min grundlön är 21 500 efter 2 år i yrket. Men som Jakob säger, det är kanske inte sophämtarna som har hög lön, utan vi sjuksköterskor som har låg.

När en avdelning inte kan locka sjuksköterskor så höjer man inte lönen, utan skiter helt enkelt i att besätta tjänsterna.
Norge – here I come.

Och om en månad slutar jag på sjukhuset här i Sverige. Det känns bra, skönt att få dra vidare. Det finns ju alltid mer att lära sig inom neurologi, men jag blir lite instängd av att jobba för länge på samma ställe. Vill vidare, lära nytt, se något annat. Och det nya kanske inte alltid är bättre än det gamla, men då har man i alla fall provat.

Jag har väl inte någon jättestor erfarenhet av lyxkrogar, men likt en anorexiadrabbad person äter och njuter jag via någon annan (ja, ungefär…). Tyvärr behöver man med min lön spara i flera månader innan ett besök på till exempel Lux kan komma på tal. Notan går på 4000 kr för två, och då ingår inga "större excesser", om man nu kan skriva så när det gäller stjärnkrogar. Besöket är ju en excess i sig.
Jag tror att min fascination för matporr ligger i de målande beskrivningarna, och att de så annars grumpy matkritikerna gör på sig i brallan av en maträtt.

Lux, Mathias Dahlgren, Matsalen, Edsbacka. Här kommer ett smakprov.

(DN)

(SVD)

(SVD)

Så har jag äntligen fått ändan ur och sökt jobb som sykepleier (sjuksköterska) i Norge, närmare bestämt Oslo. Planen är att stanna i ca 7 månader eller så länge det krävs för att spara ihop 250 000 svenska kronor. Dedicare har jag redan varit i kontakt med och har koll på deras löner och villkor, men på Adeccos hemsida la jag upp en kort CV föregående natt. Idag ringde en hurtig norska och gjorde en "screening-intervju" där hon frågade när jag ville jobba, var jag ville jobba, varför och hur jag ville bo. Jag sa att jag skulle kolla runt lite bland de andra bemanningsföretagen och återkomma. Om jag ville arbeta för dem så skulle jag skicka in norsk auktorisation och medverka vid en större telefonintervju.

Den stora skillnaden mellan Adecco och Dedicare verkar vara att med Adecco får man högre OB, och med Dedicare högre övertidsersättning. Båda betalar resa och boende, men Adecco verkar ha lite fler pass att välja på.
Det finns ju andra bemanningsföretag som hyr ut sjuksköterskor i Norge, men det känns lite tryggare att vara anställd av ett stort och känt företag. Det verkar lite lurigt med lönerna också; vissa bakar in semesterersättningen i timlönen och man får kolla om de uppger lönen i norska eller svenska kronor.

Det känns lite läskigt att åka till Norge, trots att jag känner mig rätt säker på jobbet och olika inriktningar inom sjukvården. Är särskilt osäker på hur det kommer gå med språket, men intervjun med kontaktpersonen på Adecco gick ju i alla fall bra.