JakobochSofie.se

En av fördelarna med att skippa en stor del av kolhydraterna är att blodsockret ligger bra. Minskad risk för diabetes, sockersug och ständig hunger alltså.
För att se att så verkligen var fallet testade jag mitt blodsocker innan middagen, upprepade gånger efter middagen, och 2 h efter.

Innan middagen hade jag inte ätit på ca 8 h, vilket då kan betecknas som ett fasteblodsocker. Värdet var 4,9 mmol/l, dvs alldeles utmärkt.

Det högsta värdet jag fick var ca 20 min efter måltiden: 5,7, för att sedan sjunka efter 30 minuter till 4,6. Ett väl balanserat insulinpåslag.

2 h efter var sockret 5,0, så då var jag nästan tillbaka på ursprungsvärdet igen.

Sammanfattningsvis: ett bra fasteblodsocker och även bra värden efter måltid.
Passade på att ta blodtrycket också, när man ändå är igång, 125/70 i vila. Alldeles utmärkt. Självboost.

Det finns inte mycket som går upp emot jordgubbar, grädde och en skön stol i skuggan på altanen.
Bara ett par saker; att ligga bredvid Jakob i sängen och prata om dagen som varit, att spendera tid med riktigt bra vänner, och en Håkan Hellström-konsert med bra ståplats.

Bubblare:
- Att få till en bra journaltext på jobbet
- Daimtårta
- Dyra färska svenska kräftor

Som en liten liten fågelunge var det att hålla den här katten, ett dygn gammal. Man blir äldre men kärleken till små katter består. Tyvärr hyser inte Jakob samma kärleksfulla känslor till kattungar. I alla fall inte tillräckligt mycket för att vilja ta hem en…

Sedan jag började plugga till sjuksköterska har jag velat jobba i ambulans, eller ännu hellre: i ambulanshelikopter. Planen är väl att vidareutbilda sig om några år och sedan hoppas att turen är med mig och ambulanserbjudandena strömmar in.

Jag kommer ihåg när jag hade sjuksköterskepraktik på Huddinge sjukhus, tror det var termin fyra kanske. Jag hade vetat sedan tidigare att HS hade en helikopterplatta, men hade inte sett den under de praktikperioderna som jag haft på HS tidigare. Så en morgon när jag går på plan 8 med ett blodprov till lab, och passerar korridoren med fönster åt båda håll, hör jag ett dån. När jag tittar ut ser jag på nära avstånd, hur en röd ambulanshelikopter landar på helikopterplattan som ligger strax utanför fönstrena. Kommer fortfarande ihåg den ilande känslan längs ryggraden. Om att jag kanske, kanske, någon gång kan få jobba där.

En liten ilning fick jag igen häromveckan, men inte alls av samma kaliber som den i termin fyra. Jag åkte på sparken påväg till lab (igen!), och såg den här skylten på en av hissarna. Aaah.
Ja det är ju ingen tvekan över vad jag ska sträva efter karriärsmässigt.

Dagens sjukhusfråga är: Vad är detta?
Vinnaren får ett urinodlingsrör med en överraskning

Jag var tillsammans med Jakob på min högstadie- och gymnasieskola Ekebyholms student härom dagen. De är lite speciella eftersom studenterna varje år sätter ihop ett program för släkt, vänner och lärare innan själva ”utspringet”. Sedan jag tog studenten 2004 har jag återkommit nästan varje år för att titta på programmet och träffa gamla lärare och fd klasskamrater. Det känns dock lite som att det blir sorgligare och sorgligare för varje år. Inte studentprogrammet då alltså, haha, utan det faktum att åren går, man blir äldre (vuxen?) och den som man var och det man hade då kommer aldrig tillbaka. De barn i lågstadieklasserna som man vagt kände till när man själv gick i högstadiet och gymnasiet tar nu studenten.

Men som Metro skrev; att var tredje studentflak åker rakt in i arbetslösheten. Och DET är i alla fall något som jag lyckades med, att komma in på en utbildning, ta examen, få ett jobb och behålla det. I den bemärkelsen är jag lättad över att inte vara student på Ekebyholmsskolan 2010.

Herre min gud.
Läser informationen för nyanställda på mitt jobb och halkar in på kostråden. Frukt varje dag, fettsnålt och så vidare, bla bla bla… Samma gamla visa.
MEN! En sak reagerar jag på mer än något annat. Jag trodde att alla, även de gamla kolhydratkryparna, nu är införstådda med att bröd inte är särskilt bra för de som är smått eller rejält överviktiga (och för hjärta&kärl), liksom potatis, ris, pasta. Ju snabbare kolhydrater desto sämre.
Hur kan det finnas kostråd kvar som försöker tuta i en att man ska ”äta bröd till varje måltid” och att, jag tar mig för pannan, ”vitt bröd är bättre än inget bröd alls” eftersom kolhydrater ger en längre mättnadskänsla. Det vet väl varje människa att fett är det som ger långvarig mättnad, och att kolhydrater ger ett blodsockerpåslag- och nedgång som gör en hungrig och sugen. Jämför en tallrik havregrynsgröt med några bitar brieost och känn skillnaden. Själv blir jag hungrig redan efter två timmar på havregrynen…

Troligen måste man väl proppa i sig massa kolhydrater flera gånger om dagen för att inte gå dödshungrig om man råds att äta så otroligt fettsnålt. Men att man man hellre ska äta vitt bröd än inget bröd alls känns bara så… 1990-tal. Wake up och uppdatera hemsidan!

Den absolut största vinsten med att ha bytt jobb från ett sjukhus till ett annat är att det tar 15 minuter att gå till jobbet. Nu under sommaren känns det nästan som meditation att gå under körsbärsträd och doftande blommor. Ler och tänker gång på gång för mig själv: ”Jaha, och här går jag till jobbet. 15 minuter i det här fantastiska vädret.” Jag sparar en himla massa timmar på att inte pendla och SL-kort behöver jag inte längre. Den nya avdelningen verkar helt okej än så länge och livet känns rätt så bra just nu.

Återkommen från Egypten med en liten (men ändå befintlig) solbränna och nya krafter. Vi hamnade efter en mellanlandning på ett skithotell i Hurghada på hotellet i paradiset i El Gouna. Även om semestrar mest får mig taggad till att jobba någon annanstans, som i något varmt land eller kanske som sjuksköterska i skärgården, så känns det ändå bra att komma igång igen.

Efter en frukost i äkta LCHF-anda (tack Arlanda!) lämnar vi nu det svenska skitvädret för Egypten i två veckor. Hade avslut på jobbet för gott igår, alltid lika trist att lämna en avdelning (har gjort det fyra gånger nu). Men jag kommer sakna dom och dom kommer sakna mig, sa dom i alla fall, so I guess we’re even. Jag fick en fin blomma som troligen kommer att avlida under Egyptenvistelsen om kattvakten glömmer att vattna, men tanken var säkert god.

1 juni börjar jag nya jobbet. Kommer bli kul, och jag är lite nervös, men just nu ser jag mest fram emot Egypten.